Hon tog till sig en liten del av det som fanns där, bäcken bakom vårt hus, skogarna med sina stenar och sin mossa och buskvegetation, och blodroten, blåklockorna och violerna som spirade i den våta jorden varje vår. Allt detta blev henne förtroget, men fälten med sina ändlösa rader som strålade samman vid horisonten under en oändlig himmel rymde ingen riktig mening för henne. Hur älskar man så mycket tomhet? (189)

Autor: Siri Hustvedt