Alla dessa människor har två själar, tvenne väsen inom sig, i dem blir djävulskt och gudomligt, modersblod och fadersblod, förmåga till lycka och förmåga till lidande en lika hätsk och förvirrad blandning som varg och människa hos Harry. Och dessa människor, som lever ett oroligt liv, upplever ibland i sina få lyckliga ögonblick så starka och outsägligt sköna ting, ögonblickets lyckoskum sprutar ibland så högt och bländande ut över lidandets hav, att denna snabbt framlysande lycka förmår beröra och förtrolla även andra. Så uppstår, som ett flyktigt lyckoskum över lidandets hav, alla dessa konstverk, i vilka en enda lidande människa för en stund höjer sig så skyhögt över sitt eget öde, att hans lycka glänser som en stjärna och de som ser den tycker sig se något evigt och liksom sin egen lyckodröm. Alla dessa människor, deras gärningar och verk - de må kallas vad som helst - har ingen gestalt, de är inte hjältar eller konstnärer eller tänkare, på samma sätt som andra är domare, läkare, skomakare eller lärare, utan deras liv är evig, kvalfull bränning och brottsjö, olyckligt och olidligt sönderslitet, fasansfullt och meningslöst, om man nämligen inte vill se dess mening just i dessa sällsynta upplevelser, handlingar och tankar, som strålar ut över livets kaos. Bland människor av denna sort har den förskräckliga tanken uppstått, att hela människolivet kanske bara är ett svårt misstag, ett urmoderns brådstörtande missfall, ett vilt och grymt felslaget försök av naturen. Bland dem har emellertid också den andra tanken uppstått, att människan kanske inte bara är ett halvförnuftigt djur utan en gudaättling, bestämd till odödlighet.

Auteur: Hermann Hesse