Widowers marry again because it makes their lives easier. Widows often don't, because it makes their lives harder. [p. 61]
Siri HustvedtMots clés widows
Lots of women read fiction. Most men don't. Women read fiction written by women and by men. Most men don't. If a man opens a novel,. he likes to have a masculine name on the cover; it's reassuring somehow. You never know what might happen to that external genitalia if you immerse yourself in imaginary doings concocted by someone with the goods on the inside.
Siri HustvedtMots clés reading men fiction stereotypes men-and-women gender-stereotypes reading-fiction
Doesn’t the seventeenth-century use of the measurement yard for penis strike you as a bit of an exaggeration, unless the yard then was not the yard now?
Siri HustvedtAnd the pen, as it were, Dear Reader, is now in my hand, and I am claiming the advantage, taking it for myself, for you will notice that the written word hides the body of the one who writes. For all you know, I might be a MAN in disguise. Unlikely, you say, with all this feminist prattle flying out here and there and everywhere, but can you be sure?
Siri HustvedtWe must all allow ourselves the fantasy of projection from time to time, a chance to clothe ourselves in the imaginary gowns and tails of what has never been and never will be. This gives some polish to our tarnished lives, and sometimes we may choose one dream over another, and in the choosing find some respite from ordinary sadness. After all, we, none of us, can ever untangle the knot of fictions that make up that wobbly thing we call a self.
Siri HustvedtAll I can say is that every time I'm with him, she's there. She walks through every game I play with him. She whispers behind me every time I talk to him. When we draw, she's there. When we build blocks, she's there. When I scold him, she's there. Whenever I look up, she's there.
Siri HustvedtEn händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela.
Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)
Mots clés love
Hon tog till sig en liten del av det som fanns där, bäcken bakom vårt hus, skogarna med sina stenar och sin mossa och buskvegetation, och blodroten, blåklockorna och violerna som spirade i den våta jorden varje vår. Allt detta blev henne förtroget, men fälten med sina ändlösa rader som strålade samman vid horisonten under en oändlig himmel rymde ingen riktig mening för henne. Hur älskar man så mycket tomhet? (189)
Siri HustvedtOm jag inte kände det jag känner när jag ser dig skulle du vara någon annan. Det vore hemskt. Om jag inte mindes att jag älskar dig, menar jag. (190)
Siri HustvedtVi läser av varandra genom ögonen, och anatomiskt är ögonen en förlängning av hjärnan. När vi fångar någons blick ser vi in i en tankevärld. En människa utan ögon känns oroande av det enkla skälet att ögonen är dörrarna till jaget. (49)
Siri HustvedtMots clés reflections
« ; premier précédent
Page 5 de 8.
suivant dernier » ;
Data privacy
Imprint
Contact
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Funktionalität bieten zu können.